Tsurr

Jag tycker att hem kan vara var som än man befinner sig och  det har inget att göra med var man bor eller är folkboksförd. Det har jag upptäckt särskilt när jag varit på resande fot. Under de sista åtta månader har mitt hem varit där jag lämnat min resväska och övernattat, var det nu på soffan hos en kompis för en natt, ett tält över en helg eller ett eget rum för längre tid. För mig är hem inte bara en plats, men mer som en känsla, som går att ta med sig var som än man far.Under de nämnda åtta månader var mitt hem Kanada. Det är underligt hur snabbt man kan anpassa sig till och bli hemtrevlig i en ny miljö när man vill det. Första chocken av allt som är annorlunda eller främmande – hur tokiga än de är – svalnar och man blir van med i tiden. De blir saker som man gillar eller saker som man inte gillar. Det viktigast av allt tycker jag är att man kan lära sig förstå varför vissa saker är annorlunda. Och det leder till att och även om man inte sväljer allt man ser och hör så kan man ändå respektera de olika sätt att leva och tänka, och skillnader på båda människor och saker.Ibland får man hemkänslan från ett ställe där man inte kan bo. Så kände jag för UNBC campus i Prince George. Om du känner till mig vet du att jag inte är någon plugghäst och aldrig fast vid med skolor, men detta campusområde med hus inspirerad lokala ursprungsbefolknings kultur, byggd mest på naturmaterial och ifylld av varm gemensamhetskänslan man kan bara få i ett litet universitet, allt de fick mig faktiskt njuta av att promenera på korridorer, studera i de ljusa biblioteket och sitta i lektionssalar. Jag kände mig hemtrevlig även i detta mörka matterum och studerade bättre än någonsin. Alltså bäst av allt var att när det var klar väder så kunde man se från nästan alla fönster de i horisonten liggande toppar av Klippiga Bergen 30 mil österut. För mig är det oftast människor som får mig känna mig hemtrevlig. Det spelar ingen roll var i världen man befinner sig, om man har liksinnade personer som sällkap är man alltid hemma. Ibland är det folk som kommer därifrån du kommer, som mina bästa nya vänner från utbytestid, mestadels Svenska och Norska. Ibland är de folk som har varit i liknande situation och därefter kan identifiera sig i den, som mina rumskompisar i Prince George som var utbytestudenter i Umeå förra vår och som bokstavligen gjorde PG som hem till mig. Sen finns det människor som man hamnar att träffas och tvingas att trivas med, som arbetskollegor från Ottawa eller mina Australiensiska och Nyazeladiska vänner från jobbet i Panorama. Med “tvingas” menar jag inte direkt negativt för då man lär sig känna till folk som man annars inte skulle ha träffats. Och ibland, i bästa fall, så råkar man träffa någon som delar samma intresse för livet och man bara vet att detta vänskap kommer att vara för livet.

Förutom 30 kilo övervikt i resbagage var det upplevelser jag tog med mig hem. Jag har studerad en termin i en annorlunda studiesystem, pluggat på främmande språk (vilket var faktiskt en fördel för jag hatar hur det blandas svenska och engelska på flera föreläsningar i UmU), jobbat hårdare för skolan än någonsin före och klarat alla mina tentor. Jag har levt i en annorlunda kultur, träffat mycket olik folk, fått vänner runtom världen. Jag har gråtit mig till sömn på grund av hemlängtan och blivit oerhört glad när jag hittat finsk/svensk knäckebröd i närbutiken. Jag har funderad och diskuterad mycket runt kulturfrågor och lärt mig om mitt eget land och hur utländska ser på det. Jag har hajkat mera uppförsbacke än jag trodde det skulle kunna finnas, åkt med mountainbike rakt in i träd och varit rädd för älg på en springtur bakom skolan. Jag har jobbat för minimilön och förstått varför många i Nord-Amerika tvingas balansera mellan flera jobb för att klara sina utgifter, fått lön som en faktisk paycheck-papper i handen och svurit för Kanadensisk banksystem. Jag har kört bil till en drive-through bankomat och försökt bojkotta bilar när alla mina fyra rumskompisar hade sin egen bil i vårat körväg. Jag har förverkligat en dröm om att ha ett skid-jobb, vaknat varje morgon under de finaste bergvyerna man kan tänka sig, åkt bräda i halvmeter pudersnö och nästan tappat några vänner i en stor lavin. Jag har tappat bort mitt körkort i Mt Tremblant och iPod i Vancouver och någonstans däremellan mitt hjärta i Ottawa. Jag har haft de svåraste adjö i mitt liv. Jag har hittat mera nya platser jag vill besöka varje gång jag besökt ett nytt ställe.

Efter alla upplevelser – de svåra, lätta, tunga, hemska, underbara, oförglömliga och annorlunda – måste jag säga att jag inte skulle byta ut en sekund av de sista åtta månader. Om du är intresserad på något liknande, gå prata med Internationell Office i Administrationshus och ta vara på möjlighet till utbytesstudier som universitetet erbjuder oss gratis, den är den bästa orsaken att göra värld till dit hem! (Och du får också hjälp med att hitta bostad…)

Har du några funderingar kring Kanada, utbytesstudier eller sökningsprosessen, tveka inte för att kontakta mig i tea.meriluoto@gmail.com

Det ni har hört om USA gäller även dess granne. I Kanada finns det mycket folk som kör sina monsterstora pickup-trucks överallt. De flesta hatar all sport 

som inte går att “delta” från skärmen på kvarterspub med supersized portion av hotwings eller från en gigantisk flatscreen djupt nedsjunken i soffan med en bunke KFC extra-friterade fettbitar i famnen. De handlar i bulkstorlek i mataffärer som Shoppers Wholesale och Cost-co som har lokaler liknande IKEAs lager, bara det att dessa är större. I behov av kontanter kör de igenom drive-through bankomat (tänk om de vore tvungna att kliva ut ur  den varma bilen och ta några steg). De kör varje morgon till Starbucks eller Tim Hortons för att köpa sina frukost-dounuts och sitt kaffe i ett pappersmugg som kan sen slängas bort (ibland från bilfönster – man hinner ju inte leta efter skräpkorg).

Det finns alltså otaliga möjligheter för att träna och idrotta. Varje produkt i butiken finns i flera olika fetthalt-versioner. Urvalet för fräscha grönsaker och basingredienser för nyttigt kost är nära oändlig i de stora mataffärer. Men istället väljer folk billiga och fettfyllda halvpreparat, eller än värre, helt och hållet skippar mataffärer och äter ute nästan jämt. Man kan ju tänka sig vilken mängd produkter som slösas bort när folk inte köper dem. Jag undrar om problemet med att laga mat själv sitter i okunnighet på matlagning eller ren lathet?

Folk tror att man genom att välja fettfri mjölk kan göra upp för det dagliga intaget av jordnötssmör och snabbmat. Att äta caesarsallad låter nyttigt men de tänker aldrig på att  dränkningen i den extra feta majonnäsbaserad salladsdressing kan ha lite negativ effekt. Oftast när man äter ute finns det väl tilltaget med grönt på de mål man beställer, men dessa grönsaker brukar alltid vara genomkokta som för att försäkra sig om att alla spår av vitaminer har försvunnit. Att dricka läsk varje dag verkar anses vara helt okej bara man kommer ihåg ta en diet-version då och då. Socker är en av basingredienser i nästan allt och verkar tillsättas speciellt till de produkter där fettet borttagits.

Detta är i och för sig ett fenomen som pågår i Sverige också, men inte i en lika extrem form. Jag tror att detta land har gripits av en galen extremism ping-pong när det gäller matvanor. Jag har faktiskt sett TV-reklam från Nutella i vilken en mamma berättar att detta chokladpålägg är en del av en nyttig frukost eftersom det inte innehåller konserveringsmedel eller färgämnen och eftersom det har tillsatts vitamin D. Ett preparat på kakao, socker och fett. Det är ju supergott och därigenom alltså nyttigt? Give me a break!

Alla som känner mig vet att kost och motion inte de första saker jag tänker på. De är faktiskt ganska långt nere på min prioriteringslista. Mat däremot tänker jag på ofta, och då är det lätt att locka mig till en diskussion om matlagning eller kulinaristiska upplevelser. För mig är motion något man göra då man orkar och gärna med vänner i form av klättring, beachvollyboll, svettiga danssessioner på Club Zoo, cykla runt halva Umeå varje dag med en cykel vars växel har fastnat nånstans där emellan eller absolut helst som en sidoprodukt av snowboarding (lössnö får även den lataste snöälskaren att pulsa flera kilometer bara för att få det perfekta åket).  Jag har tittat lite snett på folk som går runt i butiken i jakt efter de produkter med minst fetthalt, gjort stort nummer av att räkna hur mycket de rört på sig och kritiserar andras matvanor. Men under dessa sex veckor i Kanada har jag upptäckt en sak i mig; jag håller på att bli en kosthysteriker!

För att inte låta alltför negativ måste det nämna det jag gillar mest här i Kanada. I detta landet av slöseri och onyttigheter finns det tusen och tusen hektar underbart natur. Det finns fina dalar, breda åar, gröna stora skogar, klarvattniga sjöar, oändliga prärier, vilda obebodda ödemarken och min favorit – mäktiga bergen! Dessutom är flera av dem skyddade som nationalpark eller liknande. Det finns friluftsområden överallt. Så det finns hopp för detta folket! De måste bara hitta sin väg ut ur de icke-idylliska städerna och sina jättebilar. Det har jag gjort och som tur är har jag hittat liknande sällskap. Helt underbart folk även om vissa av dom är lite väl onyttiga. Jag har förlorat mitt hjärta till detta land.

Text & Foto Tea Meriluoto

Sista veckan hemma var fylld med resfeber, packningsångest och sista-möten-före-resan-möten. Alltså var det ganska svårt att försöka koncentrera sig på jobbet. Mycket spänning och ännu mer förväntan!

Fredagskvällen efter sista arbetsdagen är mitt rum fortfarande ett fullständig kaos. Högar av Ja-, Nej- och Kanske-saker, grejer som ska absolut komma med, grejer som ska packas bort för förvaring och resväskor som fortfarande står tomma. Lillebrorsan som kommit hem över helgen från lumpen har födelsedag som ska firas. Sedan ska dessutom min sista kväll hemma firas. Det var minst sagt hektiskt.

Jag vaknar nästa morgon 4 timmar innan planet ska lyfta och äntligen börjar väskorna fyllas. En timme innan bilen till flygplatsen ska vara fylld kollar mamma vikten på det jag packat och upptäcker att det redan är 6 kilos övervikt. Dessutom ligger fortfarande saker på sängen som ska med. Då slår paniken till och jag inleder en frenetisk vägning av alla enskilda prylar. Jag måste välja ut det som går att lämna hemma eller som kan skickas till mig senare. Tiden flyger iväg och jag börjar bli rädd att mitt flyg ska göra samma sak, och det i värsta fall utan mig!

28 minuter innan avfärd står jag äntligen vid in-checkingen på Vaasa International Airport (ja, det ar viktigt!) och upprepar mitt resmantra: “Pass, biljett och pengar. Pass, biljett och pengar…” I händerna håller jag mina fortfarande överviktiga resväskor och tänker på hur jag ska förklara för tanten att det helt enkelt inte går att packa sitt liv på 20 kilo, speciellt inte för fyra arstider! Dock infriades inte min oro. In-checkningen blev inget problem. Tanten bara log när jag förklarade att jag ska åka och studera i Kanada. Slutligen är det dags att ta farväl från familjen. Konstigt nog blir det inga tårar innan planet lyfter trots att jag sitter där ensam, tittar på mitt hemstad som försvinner och det ekar i mina öron “vi syns om ett år”.
När flyget landar på Arlanda för mitt första stopp tycker jag att allt hittills gått ganska bra. Jag öppnar mobilen för att ringa en vän som ska möta mig på stan. Då får jag meddelandet. Jag läser det tre gånger innan det sjunker in. Brorsan har hittat mitt pass i bilen! Bilen som jag lämnade för en timme sen i Vasa! Ja, man kan ju resa från Finland till Sverige med bara ett ID-kort, men hur ska man ta sig till Kanada utan pass?

Som tur är har jag ett par dagar inplanerade i Stockholm för att träffa vänner och njuta av lite ledighet innan jag ska flyga över det stora vattnet. Min supermamma – som jag än en gång får kalla henne – flyger över till Arlanda dagen innan jag ska iväg och lämnar mig mitt pass. Så här är det: Tea 23 år på väg till äventyr, men inte innan mamma har fått rädda henne…

Efter den superlånga resan anlände jag till Prince George i norra Brittiska Columbia med alla mina resväskor samt pass, biljett och pengar. Nu är det dags att lära känna studentlivet i Kanada och möta alla de underbara människor från olika länder som har åkt ända hit för att dela detta äventyr med mig!

Fortsättning följer i nästa Tsurr…

Text & Foto Tea Meriluoto

Det har gått några månader nu sen jag fick veta att jag har studieplats för hösten på University of Northern British Columbia i staden Prince George i mitten av British Columbias skogar i Kanada. Det som gjorde mig mest entusiastisk var att Prince George ligger precis väst om Klippiga bergen och att det där borta kan falla cirka 8 meter snö varje år. Ja, jag kan knappast vänta på att säsongen ska börja och jag får ta reda på allt de höga bergen och den torra sköna pudersnön där kan erbjuda mig!

Men vänta, jag måste ju bo någonstans och läsa lite kurser också. Och allra först måste man ju flyga dit…

Det har varit lite att fixa och tricksa för att få fram den bästa flygrutt till som inte åker genom Texas eller Madrid och för att få tag på lägenhet. Jag bestämde ganska tidigt att jag inte vill bo på rez (korridor vid campus). Jag vill istället bo i staden eftersom där får man träffa lite annat folk också, mer än bara studenter. Eftersom min vän var där förra året fick jag flera ”insider” tips och det tog inte länge innan jag hade tackat ja till ett rum i en fyra. Mina nya rumskompisar är två skogsvetare som verkar väldigt trevliga, en av dem är från England och först kom till British Columbia som utbytesstudent han med. Näst fick jag försöka övertyga min mamma att de säkert inte är yxmördarna…

Nu sommarjobbar jag i Vasa i Finland där min familj bor och trots att jag njuter av den finska sommaren fult ut så är det svårt att inte tänka på hösten, det ska bli spännande byta trakterna igen och träffa nytt folk.

Jag kommer att skriva här lite då och då, rapportera lite om hur det går därborta, hur det känns att vara en utbytesstudent och förhoppningsvis berätta roliga historier om kulturkrockar. Jag hoppas jag lyckas inspirera fler Umeå-studenter för att söka studieutbyte!